Skriver just nu på mitt examensarbete, som har en genusinriktning och sitter därför med genuslitteratur upp över öronen. Det är då väldigt svårt att inte tänka på sitt eget föräldraskap och hur vi formar våra barn. Jag tänker inte ge mig in i något föreläsande här, då kommer det nämligen inte ta slut. Däremot har jag verkligen insett hur stort detta verkligen är, och att det går så långt förbi vilka färger barnen har på kläderna. Tror man att det enbart är det som genus handlar om är man ute och cyklar.
Däremot, för mig personligen, handlar det om att jag inte vill att mina barn ska känna några som helst begränsningar på grund av sitt kön. Nu kommer de att göra det ändå, för så är samhället uppbyggt. Oavsett om det är flickor eller pojkar kommer de att växa upp med förväntningar på sig enbart på grund av sitt kön. Våra flickor kommer förväntas tycka om vissa leksaker, vissa kläder, vara på ett visst sätt. När de sedan är det (och det kommer de förmodligen vara eftersom det är vad som förväntas av en flicka och vi som människor är flockjur som helst av allt vill passa in och göra det som förväntas av oss) så kommer folk runt dem vara ganska nöjda, för då faller de in i vad som förväntas av dem, och man kan lugnt luta sig tillbaka och säga: "Se, där ser ni, flickor tycker faktiskt bäst om Barbie/rosa/dockor/lugna lekar m.m. Det måste vara medfött."
Ja, Maja tycker om rosa. Maja tycker om dockor. Men Maja är en miljon andra saker också. Väljer vi att fokusera enbart på det vi förväntar oss av flickor, och enbart väljer att titta på det, så förminskar vi Maja till något väldigt litet och enkelt.
Jag vill, att våra barn, först och främst ska vara BARN och inte flickor. Och nej, det handlar inte om att förneka att de är flickor, eller att vi har en önskan att göra dem mer pojkiga (vad nu än pojkigt och flickigt är). Vi vill helt enkelt att de ska få växa upp och känna sig fria att göra de val de vill, och inte enbart för att det förväntas av dem på grund av sitt kön. För oss är det jätteviktigt att de ska våga välja de fritidsaktiviter de vill, leka med de kompisar de vill och vara precis som de är. Och inte "trots" att de är flickor eller "på grund av" att de är flickor, utan för att de är BARN.
Därför ber jag er, som på något sätt har med våra barn att göra, att aldrig säga till dem: "Sånt är för pojkar", "Så tuff du är för att vara en flicka", "detta passar för flickor" eller liknande. Snälla. Jag förstår att vi inte kan förändra allt, men någonstans måste man börja. Börja gräva där man står.
Nu blev det visst en föreläsning ändå. Hoppas ni orkade läsa, speciellt ni som själva har barn. Oavset om ni håller med mig eller inte är detta inte något vi bara kan ignorera, utan att ta någon form av ställning till.
Om ni känner att ni skulle vilja få en klarare bild över vad genus och genuspedagogik verkligen går ut på så rekommenderar jag er att läsa detta. Inget krångligt eller jättelångt, men väldigt vettiga tankar, som alla som har barn eller jobbar med barn bör läsa.
Halleluja!
SvaraRadera