Mycket av ett barns uppväxt handlar om faser. Det är perioder som är lätta, perioder som är svårare, bra sömn, orolig sömn, barn som äter som en häst för att plötsligt lägga ner det där med mat. Kort sagt; det går väldigt mycket upp och ner. Men herregud; 3-åringar! Hittills har vi inte varit med om nåt liknande i Majas liv. Det är en berg-och dalbana dagligen, med ordentliga toppar, men minst lika stora fall. Under en och samma dag har vi såna fina stunder tillsammans som riktigt känns i hjärtat, och samtidigt fighter, trots, tårar och skrik. Det är liksom helt omöjligt att förstå hur snabbt det kan vända om man inte är där.
Jag undrar lite hur det känns för 3-åringarna som upplever detta. Jag är själv en person med humörsvängningar. Det är jag den första att erkänna och daniel förmodligen den första att intyga. Jag vet hur det känns när man bara vill skrika och gråta och bråka utan att veta varför, för att plötsligt må bra igen. Men tänk att uppleva detta 10-15 gånger om dagen!? Inte konstigt att vår tjej är väldigt trött av sig just nu.
Men oavsett vad, så står man ju ut med det. För det är vår fina, fina tjej och de där underbara stunderna vi har väger utan minsta tvekan upp de jobbiga. Och när hon kryper upp i knäet och myser så går hjärtat sönder lite och jag vill bara pausa tiden och sitta där för alltid.
