Det kommer en tår

Läser i dagens Sydsvenskan, föräldrarna till pojken som hölls gisslan i Malmö i veckan berättar. Och medan jag läser får jag en hård knut i magen och tårar i ögonen. Vilken mardröm de upplevde, men vilken tur att det slutade som det gjorde. Att det känns så jobbigt att höra om detta är till stor del egoistiska skäl, det är jag medveten om. En mamma och hennes 2-åring som är ute och går i centrala Malmö en eftermiddag, mamman leder cykeln och barnet vill gå själv. Det kunde varit jag. Och Maja. När man läser om krig, svält, gängkrig, om alla barn som har det svårt i världen, ja, om det mesta hemskt som händer; så finns det ändå en viss distans. Jag kan sitta tryggt i min soffa med Maja sovandes på sitt rum och förfäras över det man ser på nyheterna, men ändå känna att det är långt från oss.

Men detta kunde varit vi. Maja. Är så glad att detta dramat slutade som det gjorde. Framförallt för pojken och familjen. Men egoistiskt nog även för mig. Hade nog sovit sämre annars.

Skickat från min iPhone