Det känns som en dröm. Men imorse kunde jag prata med Maja om att vi skulle cykla till dagis utan att hon började gråta. Hon till och med la Heffa och nappen i sängen utan protester! Och när vi kom till förskolan drog hon av sig jackan, gick in och satte sig vid frukostbordet. Inte en tår. Inget "Nej mamma!". Inte ens en försäkran om att pappa visst kommer och hämtar sen.
Varför?
Äntligen är hennes Gunilla tillbaka! Igår kom hon tillbaka från semestern, och vägen dit igår var som de andra gångerna sista tiden. Men när vi kom dit och hon såg "sin" fröken så var allt bra. och tänk så snabbt små barn kan glömma. Glömma att dagis varit det värsta i ens liv i 4 veckor, och så på en dag är allt bra igen.
Och jag är glad!
Och moster är glad! Inte kul att veta att älskade gudbarnet gråter så mycket varje dag...
SvaraRadera