Något unikt hände igårkväll/inatt/imorse. Maja åt ingen välling. Nattvällingen har mer och mer försvunnit, och nu är det väldigt sällan hon tycker att kl. 2 är en lämplig tid för lite mat. Senaste veckorna har hon visat med allt större tydlighet att välling på kvällen=nej tack. Det tog ett tag för föräldrarna att fatta, men ok, ingen mer kvällsvälling då. Och imorse gick det alltså bra att sova till halv 8 utan ens ett litet morgonmål välling. Så vi gick upp och åt macka direkt.
Detta kommer alltså från en mamma som varit van vid att ofta ge välling kväll, natt, morgon under ganska lång tid nu. Är min lilla tjej stor nu alltså?
Det blir tydligare och tydligare. Att vi har en stor tjej, ett BARN, som vet vad hon vill, har saker att säga oss och som blir en starkare personlighet för var dag.
Jag trodde, när Maja var en liten bebis och började bli stor, att jag skulle sakna att ha en bebis. Att jag skulle bli en sån där som skaffar 10 barn för att jag helt enkelt inte skulle kunna vara utan en bebis. Så fel jag hade. För vad är en liten bebis mot detta vi upplever nu??
Att vakna av en liten röst sidanom en som säger "Mamma!" och som låter lyckligast i världen. Att höra samma röst gå runt och sjunga. Sjunga, med ord! Och melodi! Se henne sitta och bygga pussel och klappa händerna åt sig själv när hon klarat det. Se henne ta telefonen och "ringa" älskade pappa "Hallå! Pappa!". Tar på sig skor, mössa och vantar för att hon vill "uta" och "schkla" (cykla).
Och sen kommer hon med en blöja, ett paket våtservetter och skötbädden "Ja bajsa. Byta!". Nu är ju inte själva bajsbytandet det roliga, men hon berättar det för oss. Och vet vad som behövs.
Våran älskade, tokiga, busiga, härliga, underbara, speciella, finaste Maja